Igår var det premiär för Kortet. Jag var stencool de sista timmarna innan visningen. Jag verkade onervös när Jessika och jag skulle upp och presentera filmen inför ett fullsatt Haga. Men när filmen var slut och publiken började applådera, ja, då började jag skaka som ett asplöv.
Det var som om alla spänningar släppte precis den sekunden som filmen var slut. Och skakningarna höll i, flera timmar efteråt.
Jag var lite orolig för att ingen skulle tycka att filmen var rolig. Jag var faktiskt skiträdd för att publiken skulle sitta tysta. Men oj, vad de skrattade!! Det var verkligen underbart att höra.
Jag är jätteglad över att allt gick så bra.
Efter premiären gick vi till vårt kontor och drack vin.
Ikväll är det fest igen...och imorgon har FiLMiS mingel så frågan är ju hur man mår på måndag.
Men det är ju bara filmfestival en gång om året och man måste ju fira lite extra när har med en film där för första gången.
Fina Joy och Helena är med i samma block som Kortet, med deras film Hello God, are you out there? ikväll. Det är så sjukt kul att vi hamnade i samma block. Nu kan vi sitta i biomörkret, hålla varandras händer och vara nervösa tillsammans.
Louisa Johansson är tjejen som drömde om att bli operasångerska, påbörjade en författarkarriär och samtidigt försörjde sig genom att jobba i kassan på COOP. Tills hon en dag förstod att det var präst hon skulle bli. Nu har hon snart avklarat sitt första år vid Teologiska Högskolan. Hon är en sprudlande tjej med yvigt rött hår, som funderar över de stora frågorna och längtar efter att få vägleda och stötta människor. Louisa insåg för några år sedan att hon var bisexuell och när hon började vid Teologiska högskolan var hon livrädd för att inte bli accepterad för den hon är. I den här filmen får vi följa Lousia i hennes brottningsmatch med sig själv om hurvida hon verkligen har valt rätt väg. Vi är med henne i samtal med sin familj och sina vänner som försöker stötta henne när hon inte känner att hon kan leva upp till alla de kraven som kommer att ställas på henne. Och vi är med i de stunder då hon känner att Gud verkligen har övergivit henne.
Imorgon har Jessikas och min film Kortet premiär på Göteborgs filmfestival. Jag är glad, upprymd och lite nervös.
William, 92 år, har bra minne. På besök hos sin syster Greta minns han tydligt ett mycket intressant kort som hon bestämt har någonstans. I jakten på ett fotografi bland många spelas hela deras relationsrepertoar upp och säger något om betydelsen av att bevara minnen.
Visas:
28 jan 19.30 Hagabion 1
31 jan 15.00 Bergakungen 4
5 feb 17.30 Bergakungen 4
Jag har ett gäng Okej – tidningar ifrån början av 90-talet, liggandes på mitt toagolv. Imorse när jag satt där i godan ro och bläddrade i en av tidningarna stannade jag plötsligt upp på sidan 40.
Där stod en typisk 90-tals kille med hockeyfrilla, kors i örat och med svart lång rock.
Han hette tydligen St. Paul och beskrevs ungefär så här:
”Förnuftig, men med ett knippe kanonlåtar i bagaget…..första singeln från nya plattan spelades TRE gånger på en eftermiddag i svensk radio!!!”
Jag satt ett tag och försökte att minnas. Borde jag veta vem St. Paul är? Har jag haft hans skiva? Har jag över huvud taget hört hans musik?
Varför minns jag inte???
Jag kunde inte sluta tänka på denne St. Paul och började leta runt på nätet. Förutom några bilder på gamla präster från Vatikanen fanns det nästan ingenting som kunde bevisa att St. Paul varit årets stjärnskott i början av 90-talet.
Till slut hittade jag i alla fall en video på youtube som någon klippt ihop själv...men det var typ det enda.
Så frågan består:
- Vem fan är St. Paul???
...och varför bryr jag mig egentligen?
1994 kom Dia Psalmas skiva Gryningstid ut. Det var ungefär i samma veva som Paua, Åsa och jag lärt känna Jennie, Lisa, Anna och Johanna på Ramnerödskolan som vi alla gick på. Vi var två tjegäng som på över en natt blivit bästa vänner och efter det var vi oskiljaktiga i många, många år.
Vi låg ofta hemma hos Jennie och lyssnade på musik, tjuvrökte på hennes balkong eller kollade in snygga killar i skolkatalogen.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, hur vi hörde Dia Psalma första gången, men plötsligt fanns det ingen annan skiva som vi lyssnade på. Vi älskade varenda låt, vi blev inspirerade av texterna och kände att det var till just oss som de sjöng.
Och så en dag såg vi på en affisch på fritidsgården:
”Dia Psalma spelar på Folkets hus i Uddevalla”
När man kommer från en liten stad som vi gjorde, fanns det inte så många konserter att gå på, så detta var stort. Riktigt stort.
Jag kommer ihåg att vi satt hemma hos Lisa i flera veckor och övade in texterna på skivan. Det här skulle bli min allra första konsert och det pirrade i hela min kropp.
Allt under konserten osade 90-tal. Utanför Folkets Hus stod ett lite gäng nynazister och var förbannade för att de inte fick komma in och letade därför febrilt efter någon att slå ner. De flesta på konserten hade Dr martens och hennafärgat hår och en och annan (där inklusive jag) hade pins på väskan där det stod Nej till EG, Stoppadjurförsöken och Rör inte min kompis. Bakom folkets hus stod man och drack några folköl och smygrökte ett par cigaretter innan man gick in.
Vi hade dragit upp några påskliljor från rabatten lite längre bort. Den jordiga och halvt vissna buketten tog vi med oss in, knödde oss längst fram till scenkanten och slängde blommorna på bandet för att visa att vi älskade de mest i hela världen.
Och så sjöng vi som de tonåringarna från 90-talet som vi var:
När jag gick på högstadiet drömde jag om att bli en rik och känd skådis i Hollywood. Jag var så himla säker på att det skulle slå in att jag till och med skrev ett brev till mig själv, med saker som jag skulle ha uppnått innan jag fyllt 25.
I listan stod det bland annat:
- Ha ett lyxhus i L.A
- Vunnit minst en Oscar
- Ha en stor vindsvåning i Stockholm som övernattningslägenhet
- Ha MINST 10 miljoner på mitt konto
- Gifta mig med en känd rockare som till exempel Eddie Vedder i Pearl Jam
Det är så sjukt att jag ville uppnå detta innan jag fyllt 25!! När jag var 25 betedde jag mig fortfarande som ett barn och levde på svenskt CSN i en av världens dyraste städer, Oslo (det vill säga var jag svinfattig). Tyvärr har jag inte uppnått någon av mina realistiska punkter men jag tycker ändå att jag var lite söt, som så säkert visste att detta skulle bli min verklighet i framtiden.
Men kanske jag skall skjuta upp målen till min 35 -års dag istället?
Då har jag ju trots allt 3 år kvar att uppnå min lilla dröm.
För några månader sedan köpte jag en gammal Okej – tidning på second hand. I denna underbara tidning ifrån början av 90-talet läste jag ett reportage om Midi, Maxi och Efti. Jag vet att jag fick deras singel Bad, bad boys födelsedagspresent och den spelades varm på skivspelare hemma.
Plötsligt slog det mig medan jag satt där och läste:
- Vad hände egentligen med dessa skönsjungande brudar efter deras korta storhetstid?
Jag satte mig vid datorn och googlade runt lite, men fick inga ordenliga svar.
MEN det underbara är att jag snart kommer att få svaret! För i samma block som Jessicas och min film Kortet visas kommer Farnaz Arabi och Parasto Backmans film I like it like it was visas.
Och gissa vad den kommer att handla om? Ja, just om vad som hände med Midi, Maxi och Efti!!
Fina Maria som jag delar kontor med, har regisserat kortfilmen Apelsinen som har premiär på Göteborgs filmfestival!
Måste ses!!!
På sin dödsbädd ser Jonas livet passera i revy, men inte det liv han levt utan så det hade kunnat vara - om han bara valt annorlunda. Regi: Maria Eng, Manus: Arvid Unsgaard, Producent: Christina Olofson
I rollerna: Martin Wallström, Julia Marko-Nord & Ingvar Henriksson.
Snart är det Göteborgs filmfestival!
Jag har en film med som jag regisserat (Kortet) och en film som jag jobbat som produktionsledare på (Varför lyser inga stjärnor?).
Sen har jag ett gäng andra kompisar som är med sina filmer, så det här året kommer att underbart!!!
Jag tänkte göra lite reklam för de här filmerna lite senare i dagarna!
Och sen tänkte jag testa att blogga lite om festivalen medan den pågår, som en äkta journalist :)
När jag började 7:an hade jag verkligen ingen klädstil alls. Jag lånade mammas kläder, hatade smink och ägnade den största tiden på handbollsplanen.
Tröjorna var blommiga och prickiga. Färger på jeansen var gul, vit och röd. Jag behöver väl inte ens nämna att jeansen var pösiga upptill och blev smalare och smalare ju längre ner mot foten de gick. En dag sa min bästa vän, Åsa till mig:
- Nej, Erika nu är det dags för dig att få en lite coolare stil.
Hon tog mig till JC, med pengar från mamma i min väska och vi köpte nästan en helt ny garderob till mig. Det var den dagen jag köpte mina första Levi´s!
Och efter det blev jag hur cool som helst, som ni ser :)
Idag insåg jag att jag är fattig. Ja, visst är det underbart att man får hålla på med film, det man drömt om att få göra i hela sitt liv. Men inte fan fattade jag när jag låg och drömde mig bort till Berverly Hills i våran hörnsoffa i skinn, att man i vissa stunder skulle leva på bröd och vatten.
Jag vill bli lika rik som Dylan, Kelly och Steve!
Så där ja! Då har man blivit cool, inne och lite lagom viktig. Jag har skaffat mig en iphone 4, med internet, webb - TV och Spotify. Om ett par veckor kretsar garanterat hela mitt liv kring denna hippa mobil.
Tänk om jag vetat detta när jag för si så där 15 år sedan stod i köket och ringde på vår enda telefon (De telefonnumren som jag inte kunde i huvudet hade jag skrivit ner i en fin liten rosa telefonbok).
Vår telefon var röd, gjord i någon konstig plast och när man slog numren snurrade man på en platta. Jag kommer ihåg att den gav ifrån sig ett irriterande ljud efter varje ny siffra som man slog.
Ibland svarade någon i andra änden, ibland inte. Det var inte så mycket mer med det.
Kan inte riktigt bestämma mig om det var bättre förr eller inte.
Mitt allra första inlägg blir en liten tillbakablick från en modevisning från Versace 92/93. När jag var en kid på den här tiden, hatade jag den här typen av kläder (Det skulle vara rock, skjortor och tovigt hår). Idag blir jag mest nostalgisk och tycker egentligen att kläderna är ganska snygga.
