Sitter på tågstationen i Uddevalla. Det är snöblandat regn. Jag är kissinödig och lite hungrig. Plötsligt ropar en tant ut i högtalaren att tåget är förenat på grund av vädret. Hm, tänker jag. Hur kan detta vara möjligt efter månader med snö och kyla? Lite snö så här på vårkanten borde vara småpotatis för ett tåg. Men inte! Jag brukar inte bli arg på sådana här saker men detta gör mig faktiskt irriterad.

Björk - Joga

Den här låten får mig fortfarande att gråta en skvätt. Jag har säkert lyssnat på den 300 gånger men den är minst lika underbar som första gången jag hittade spåret på hennes skiva Homogenic. Jag var väl runt 17 bast och drömde om att bli lika cool som henne.

Helgen har varit bra på alla vis. Lite promenad i solen, liten vin med vänner, lite skäpmat. 

Igår kändes livet härligt! Det började bli varmt, snön var nästa helt borta och jag gick till och med, med öppen jacka några timmar mitt på dagen. Somnade i godan ro och vaknar upp till det här??!!!

Välkommen till Sverige! Landet som styr invånarnas känslor med årstiderna.

Vår och klippt lugg

Igår kändes det verkligen som att våren var på väg! Jag blev så glad över att solen gav lite värme. Så efter att Linnea och jag hade skådat utsikten vid Masthuggskyrkan fick jag en flipp...

....och gick till frillan och klippte lugg.

Kändes som en befrielse. Tänk att fint väder och klippt hår kan få en att känna sig så mycket 20 kg lättare!!!

(Förresten.. förlåt för att jag pekar mitt korvfinger, bara så där :) )

Farväl gamla lägenhet

Nu är jag färdig med flytt och städning. Nu återstår det bara att lämna över nycklarna till husvärden.
Satan vilken sliten lägenhet jag har bott i de senaste åren. Märker verkligen det när man städar den tom. Men jag misstänker att de skall renovera hela skiten så nästa person som kommer att bo där kommer att få det dunder fräscht.

Det är så här jag kommer att minnas tiden i min gamla lägenhet :)

Köksfest med obegränsat av vin tillsammans med mina två galna norska kompisar!

Bandmedlemmar sökes...

Jag kanske är elak, men gud vad jag skrattade när jag läste den här lilla notisen ifrån en Okej -93.
Frågan är ju, vad skall de själva spela då???

Jag skall inte klaga...men

Jag skall inte klagar men de sista två dagarna har jag haft sjuk otur.
Här kommer en liten lista med det jag varit med om:

Händelse
- Min fina lila glaslampa flyger i golvet.
Skada
Tusentals av glassplitter över hela vardagsrums golvet.
Händelse
- Jag skall dammsuga upp allt glassplitter
Skada 
Dammsugaren pajar mitt i mitt dammsugande och vägrar vakna till liv.
Händelse
- Jag har varit och storhandlat och skall med två tunga kassar springa över en väg för att hinna med bussen. Av någon konstig anledning ramlar jag handlöst rätt ut i vägen med kroppen och huvudet neråt.
Skada
- Leriga kläder, skitig i ansiktet. Smutsig mat, otroligt ont i höften och blåmärken på armbågarna och knäna.
Händelse
- Jag skall öppna mitt köksfönster medan jag lagar mat. Från ingenstans ramlar mitt tunga Buddha - huvud ner från bordet och landar rätt på min fot.
Skada
Blödande och svullen fot.
Händelse
- Jag springer till båten som skall ta mig till Järntorget. Jag tar fel båt.
Skada
Det tar mig cirka en timme istället för 20 minuter att ta mig till kontoret.

Får man tro att skyddsänglarna har lämnat mig eller vill de säga något till mig?
För på bara några veckor har man inte bara varit med om detta utan även repat mammas bil, krossat två vinglas, gjort stora fula märken på Martins köksvägg och även varit delaktig i att två stora in - glasade tavlor gått sönder.
Otur eller bara klumpig?

Jag vaknade sjukt tidigt idag. Kollade på ett program om djurpoliser som tar hand om misskötta eller borttappade djur i Australien. Det var så rörande att jag fällde några tårar medan jag drack mitt morgonkaffe.
Nu skall vi snart iväg och packa ett släp med massa möbler.
Flytta!!!

Rock of Bohuslän 1995

När jag var 16 bast drömde jag inte bara om att bli en rik och berömd skådis, boendes bland alla kändisar i Hollywood. Jag hade också en liten hemlig dröm om en lång och framgångsrik sångkarriär.
Det skall väl då tilläggas att jag aldrig haft en speciellt bra sångröst (trots att jag sjungit i kör sedan jag var sju) och det enda instrument jag någonsin spelat har varit blockflöjt.

Men en vinterdag 1995 ringde min kompis Jennie mig. Jennie var snyggast i plugget och hade skitbra sångröst. Hon var verkligen en dröm både för killar och tjejer.
Hon hade fått en förfrågan ifrån några coola och bohemiska killar om hon ville köra i deras band under Rock of Bohuslän.
Rock of Bohuslän var en tävling för ungdomar i Västsverige, och vinnarna fick spela in en låt i en RIKTIGT studio!!!
Jennie tackade självklart ja, men hon frågade också mig!!!!

Herre Gud vad glad jag blev! Tänk, nu skulle jag äntligen få stå på en scen inför massa folk och köra bakom Uddevallas då häftigaste killar. En dröm hade blivit sann och jag vet att jag ibland undrade om detta ändå kunde bli mitt stora genombrott.

Det blev så klart inte mitt stora genombrott och bandet lades ner kort efter tävlingen. (Skall jag tillägga att vi aldrig gick vidare från den första deltävlingen?)
Men av någon underlig anledning så minns jag fortfarande den här kvällen som om det vore igår.

Jennie och jag hade matchande gröna plysch - klänningar och blå mockaträskor och vi doade till Remedy av The black Crows, som om vi aldrig gjort något annat.
Den där kvällen 1995 kände jag mig odödlig. Jag kände mig snyggare och bättre än någonsin.
Jag kände mig som en riktig sångerska för några korta minuter.

We Ghosts

Idag skall jag gå och se på fina Jenny och John när de spelar på Jazzå.

Flytt, krock och bettskena

Det var ett bra tag sedan jag skrev nu. Tiden har verkligen flugit iväg.

Jag flyttar till en större lägenhet på lördag och min nuvarande lya ser verkligen ut som en knarkarkvart. Jag tror alltid att jag har världens koll på vad, hur och på vilket sätt jag packar. Jag är alltid ute i god tid och jag organiserar värre än Monica i Friends.
Hur kommer det sig då att fem dagar innan flyttlasset går ligger allt huller om buller och läget är allt annat än under kontroll???

Min mamma är så himla snäll och hon lånar alltid ut sin sprillans nya bil till mig när jag är hemma i Uddevalla. Jag håller nämligen på att göra en dokumentärfilm om en gubbe i min gamla barndomsstad och förra veckan kom jag hemma för att göra en intervju med honom. Jag fick då självklart köra runt halva stan med mammas bil.
Självklart händer det som INTE får hända och som fick mig att grina som ett barn i nästan ett dygn.
Hela dagen hade varit fantastisk. Jag hade fått det jag ville av intervjun, jag hade blivit bjuden på underbar mat av fina mormor och var nu på väg hem till brorsan.
Så skulle jag då parkera. Jag körde sakta och fint in mellan två bilar (precis så som man lärt sig på körskolan). Jag trodde verkligen att jag hade läget under kontroll.
Och så.....Booom!!! Då kör jag plötsligt in i sidan på en annan bil. Jag repar upp hela fronten på mammas bil och någon okänd plåtbit faller av från sidan. Bilen åker in på service och kostar 5000 spänn bara i försäkring.
Oj vad hemsk jag kände mig! Jag grät och grät och grät.

Nu har min bettskena kommit!!! Jag ser helt galen ut i den och jag kan plötsligt inte prata rent. Martin har lite svårt att ta mig seriöst när jag har den i munnen.

Nu skall jag bli en jävel på att blogga!!

Atomic Swing

Atomic Swing var ett av min favoritband förr i tiden. 

Jag var lite hemligt förälskad i den långhåriga killen som spelade piano och önskade nog mest att jag var 18 så att jag kunde bli ihop med honom. 

Jag kan till och med minnas en konsert ute i Hunnebostrand en varm sommarkväll för många, många år sen. Jag tror det var tillsammans med Jenny, Lisa, Anna - Maria och Paua, men jag minns inte riktigt. 

Jag minns i alle fal att det var sprit, lite hångel och en hel del gråt med i bilden. (Exakt det som en typisk tonårsfylla skall innehålla)

Jag skall erkänna att jag de senaste åren glömt av de ens existerat men började plötsligt tänka på de härom dagen. 

Och jäklar vad bra jag tycker att de är fortfarande!!

Dröm om robotar

I natt drömde jag att ett gäng robotar från en annan galax skulle överta jorden. Det var bara Martin, jag och några andra kompisar kvar i livet och nu var vi tvungna att bekämpa denna ondska. Så vi samlades i ett hus, hade med oss mat för flera veckor och massa olika vapen och så väntade vi på en attack.
Under hela drömmen cirkulerade robotarna runt huset men gick aldrig till anfall.

Det var en riktigt äcklig dröm, som låter mega-nördig nu. Men har nog aldrig varit så glad som när jag vaknade i morse och insåg att det bara var en mardröm.

Hemlig schlagernörd

De flesta som känner mig vet att jag är en inbiten schlagernörd. Jag älskar allt som har med schlagern att göra. Musiken, kläderna, deltävlingarna, ryktena, efterfesterna. För många kan min schlager - entusiasm ibland vara lite provocerande.
Någon sa till mig en gång att det inte riktigt passade in i min stil att digga melodifestivalen.
Jag tror att mitt nörderi härstammar enda sedan jag såg Sandra Kim tävla för Belgien 1986. Jag var 7 år och minns det än idag. Det var den bästa låten jag hört, den sötaste tjejen jag sett (jag ville bli precis som henne) och vi skall inte ens tala om hennes underbara kläder!

När jag gick på högstadiet var det INGEN (vad jag vet i alle fall) som visste om min passion. Det hade verkligen varit en mardröm om någon hade fått reda på det.
Så jag såg tävlingen i smyg, spelade in det på video och satt sedan dagen efter och spelade in ljudet från TV´n till ett kassettband.
Under min högstadietid fick jag även en riktig schlager - favorit. Den får mig än idag att rysa och jag blir fortfarande en aning rörd när jag hör den.

Lizette & Bizazz med Som om hela himlen brann.
Oj, oj, oj vad många gånger jag stått framför spegeln och mimat till den här låten.

90-tals nostalgi

Hittade den här videon på youtube!
Vilken 90-tals nostalgi!

Snart ägarinna av en bettskena

Så där ja, då börjar man äntligen att komma tillbaka till verkligheten efter en vecka med filmfestival.
Det har varit underbart kul, inspirerande men med allt för lite sömn. Pricken över i´t var ju att Jenny och Camilla kom från Oslo, och såg sista visningen av filmen i lördags. (Camilla fick även ett oförglömligt minne med f.d kulturministern på Riverton...måste verkligen få tag på det där kortet som togs på de två)

Japp, då skall man få en härlig bettskena. Var hos tandläkaren och fick gjutet mina gaddar idag. Gnisslar tydligen tänder så att fönstren skakar om nätterna. Med min nya fina plastskena kommer mina fina tänder ligga i tryggt förvar.

Nu värmer jag bröd och packar ihop lägenheten inför flytten. Samtidigt tvättar jag, kollar Top Model och skriver en projektbeskrivning. Kanske jag har lärt mig att göra många saker samtidigt trots allt?

Spritförgiftad

Filmfestivalsveckan börjar verkligen sätta sina spår nu. Jag har alltid tyckt att Martin överdrivit när han sagt att efter filmfestivalen måste man lägga in sig på rehab. Nu förstår jag vad han menar. Till helgen kommer mina norska kompisar Jenny och Camilla och min film visas på lördag för sista gången på den här festivalen. Så helgen kommer att bestå i mingel, vin och galej. Sen kommer jag att lägga in mig....

Fest!

I fredags var det fest, igår var det fest och idag är det ytterligare en fest.
Börjar bli lite sliten, men har i alle fall haft grymt kul!!!

Jessika och Astrid på vår lilla premiärfest.

Helena och Joy som också hade premiär på sin film i fredags. 

På SVT´s novellfilms mingelfest.....

.....där Maria fick pengar för att få göra en ny novellfilm!!!

Premiär igår

Igår var det premiär för Kortet. Jag var stencool de sista timmarna innan visningen. Jag verkade onervös när Jessika och jag skulle upp och presentera filmen inför ett fullsatt Haga. Men när filmen var slut och publiken började applådera, ja, då började jag skaka som ett asplöv.
Det var som om alla spänningar släppte precis den sekunden som filmen var slut. Och skakningarna höll i, flera timmar efteråt.

Jag var lite orolig för att ingen skulle tycka att filmen var rolig. Jag var faktiskt skiträdd för att publiken skulle sitta tysta. Men oj, vad de skrattade!! Det var verkligen underbart att höra.
Jag är jätteglad över att allt gick så bra.
Efter premiären gick vi till vårt kontor och drack vin.
Ikväll är det fest igen...och imorgon har FiLMiS mingel så frågan är ju hur man mår på måndag.
Men det är ju bara filmfestival en gång om året och man måste ju fira lite extra när har med en film där för första gången.

Hello God, are you out there?

Fina Joy och Helena är med i samma block som Kortet, med deras film Hello God, are you out there? ikväll. Det är så sjukt kul att vi hamnade i samma block. Nu kan vi sitta i biomörkret, hålla varandras händer och vara nervösa tillsammans.

Louisa Johansson är tjejen som drömde om att bli operasångerska, påbörjade en författarkarriär och samtidigt försörjde sig genom att jobba i kassan på COOP. Tills hon en dag förstod att det var präst hon skulle bli. Nu har hon snart avklarat sitt första år vid Teologiska Högskolan. Hon är en sprudlande tjej med yvigt rött hår, som funderar över de stora frågorna och längtar efter att få vägleda och stötta människor. Louisa insåg för några år sedan att hon var bisexuell och när hon började vid Teologiska högskolan var hon livrädd för att inte bli accepterad för den hon är. I den här filmen får vi följa Lousia i hennes brottningsmatch med sig själv om hurvida hon verkligen har valt rätt väg. Vi är med henne i samtal med sin familj och sina vänner som försöker stötta henne när hon inte känner att hon kan leva upp till alla de kraven som kommer att ställas på henne. Och vi är med i de stunder då hon känner att Gud verkligen har övergivit henne.

Kortet på Göteborgs filmfestival!

Imorgon har Jessikas och min film Kortet premiär på Göteborgs filmfestival. Jag är glad, upprymd och lite nervös.

William, 92 år, har bra minne. På besök hos sin syster Greta minns han tydligt ett mycket intressant kort som hon bestämt har någonstans. I jakten på ett fotografi bland många spelas hela deras relationsrepertoar upp och säger något om betydelsen av att bevara minnen.

Visas: 

28 jan 19.30 Hagabion 1
31 jan 15.00 Bergakungen 4
5 feb 17.30 Bergakungen 4

Vem fan är St. Paul?

Jag har ett gäng Okej – tidningar ifrån början av 90-talet, liggandes på mitt toagolv. Imorse när jag satt där i godan ro och bläddrade i en av tidningarna stannade jag plötsligt upp på sidan 40.  

Där stod en typisk 90-tals kille med hockeyfrilla, kors i örat och med svart lång rock. 

Han hette tydligen St. Paul och beskrevs ungefär så här:

”Förnuftig, men med ett knippe kanonlåtar i bagaget…..första singeln från nya plattan spelades TRE gånger på en eftermiddag i svensk radio!!!”

Jag satt ett tag och försökte att minnas. Borde jag veta vem St. Paul är? Har jag haft hans skiva? Har jag över huvud taget hört hans musik?

Varför minns jag inte???

Jag kunde inte sluta tänka på denne St. Paul och började leta runt på nätet. Förutom några bilder på gamla präster från Vatikanen fanns det nästan ingenting som kunde bevisa att St. Paul varit årets stjärnskott i början av 90-talet.

Till slut hittade jag i alla fall en video på youtube som någon klippt ihop själv...men det var typ det enda.

Så frågan består:

- Vem fan är St. Paul???
...och varför bryr jag mig egentligen?

Guldbaggar & Tacos

Nu jäklar skall det ätas tacos och se på Guldbagge-galan. 

Hoppas att Ångrarna får pris för bästa dokumentär och Tussilago för bästa kortfilm.

När Dia Psalma kom till Folkets Hus i Uddevalla

1994 kom Dia Psalmas skiva Gryningstid ut. Det var ungefär i samma veva som Paua, Åsa och jag lärt känna Jennie, Lisa, Anna och Johanna på Ramnerödskolan som vi alla gick på. Vi var två tjegäng som på över en natt blivit bästa vänner och efter det var vi oskiljaktiga i många, många år.

Vi låg ofta hemma hos Jennie och lyssnade på musik, tjuvrökte på hennes balkong eller kollade in snygga killar i skolkatalogen.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, hur vi hörde Dia Psalma första gången, men plötsligt fanns det ingen annan skiva som vi lyssnade på. Vi älskade varenda låt, vi blev inspirerade av texterna och kände att det var till just oss som de sjöng.

Och så en dag såg vi på en affisch på fritidsgården: 

”Dia Psalma spelar på Folkets hus i Uddevalla”

När man kommer från en liten stad som vi gjorde, fanns det inte så många konserter att gå på, så detta var stort. Riktigt stort.

Jag kommer ihåg att vi satt hemma hos Lisa i flera veckor och övade in texterna på skivan. Det här skulle bli min allra första konsert och det pirrade i hela min kropp.

Allt under konserten osade 90-tal. Utanför Folkets Hus stod ett lite gäng nynazister och var förbannade för att de inte fick komma in och letade därför febrilt efter någon att slå ner. De flesta på konserten hade Dr martens och hennafärgat hår och en och annan (där inklusive jag) hade pins på väskan där det stod Nej till EG, Stoppa djurförsöken och Rör inte min kompis. Bakom folkets hus stod man och drack några folköl och smygrökte ett par cigaretter innan man gick in.

Vi hade dragit upp några påskliljor från rabatten lite längre bort. Den jordiga och halvt vissna buketten tog vi med oss in, knödde oss längst fram till scenkanten och slängde blommorna på bandet för att visa att vi älskade de mest i hela världen.

Och så sjöng vi som de tonåringarna från 90-talet som vi var:

Moder Justitia ser ner på mig

Är det så fruktansvärt, det brott jag begått

Folk har säkert glömt bort mig nu

Vad jag är skyldig har jag ej förstått

På FiLMiS kontor

Lovisa, Jessika, Annika och Astrid som jag delar kontor med.

Drömmen om att bli kändis

När jag gick på högstadiet drömde jag om att bli en rik och känd skådis i Hollywood. Jag var så himla säker på att det skulle slå in att jag till och med skrev ett brev till mig själv, med saker som jag skulle ha uppnått innan jag fyllt 25.
I listan stod det bland annat:
- Ha ett lyxhus i L.A
- Vunnit minst en Oscar
- Ha en stor vindsvåning i Stockholm som övernattningslägenhet
- Ha MINST 10 miljoner på mitt konto
- Gifta mig med en känd rockare som till exempel Eddie Vedder i Pearl Jam

Det är så sjukt att jag ville uppnå detta innan jag fyllt 25!! När jag var 25 betedde jag mig fortfarande som ett barn och levde på svenskt CSN i en av världens dyraste städer, Oslo (det vill säga var jag svinfattig). Tyvärr har jag inte uppnått någon av mina realistiska punkter men jag tycker ändå att jag var lite söt, som så säkert visste att detta skulle bli min verklighet i framtiden.
Men kanske jag skall skjuta upp målen till min 35 -års dag istället?
Då har jag ju trots allt 3 år kvar att uppnå min lilla dröm.

Vad hände egentligen med Midi, Maxi och Efti?

För några månader sedan köpte jag en gammal Okej – tidning på second hand. I denna underbara tidning ifrån början av 90-talet läste jag ett reportage om Midi, Maxi och Efti. Jag vet att jag fick deras singel Bad, bad boys födelsedagspresent och den spelades varm på skivspelare hemma.

Plötsligt slog det mig medan jag satt där och läste:

- Vad hände egentligen med dessa skönsjungande brudar efter deras korta storhetstid?

Jag satte mig vid datorn och googlade runt lite, men fick inga ordenliga svar.

MEN det underbara är att jag snart kommer att få svaret! För i samma block som Jessicas och min film Kortet visas kommer Farnaz Arabi och Parasto Backmans film I like it like it was visas.

Och gissa vad den kommer att handla om? Ja, just om vad som hände med Midi, Maxi och Efti!!

Fortsättning följer….

Apelsinen på Göteborgs filmfestival

Fina Maria som jag delar kontor med, har regisserat kortfilmen Apelsinen som har premiär på Göteborgs filmfestival!
Måste ses!!!

På sin dödsbädd ser Jonas livet passera i revy, men inte det liv han levt utan så det hade kunnat vara - om han bara valt annorlunda.

Regi: Maria Eng, Manus: Arvid Unsgaard, Producent: Christina Olofson

I rollerna: Martin Wallström, Julia Marko-Nord & Ingvar Henriksson.

Göteborgs filmfestival 2011

Snart är det Göteborgs filmfestival!
Jag har en film med som jag regisserat (Kortet) och en film som jag jobbat som produktionsledare på (Varför lyser inga stjärnor?).
Sen har jag ett gäng andra kompisar som är med sina filmer, så det här året kommer att underbart!!!
Jag tänkte göra lite reklam för de här filmerna lite senare i dagarna!
Och sen tänkte jag testa att blogga lite om festivalen medan den pågår, som en äkta journalist :)

The Hullers, Dalabergs Fritidsgård 1993

Oj, vad glad jag blev när jag hittade det här!

När jag började 7:an

När jag började 7:an hade jag verkligen ingen klädstil alls. Jag lånade mammas kläder, hatade smink och ägnade den största tiden på handbollsplanen.
Tröjorna var blommiga och prickiga. Färger på jeansen var gul, vit och röd. Jag behöver väl inte ens nämna att jeansen var pösiga upptill och blev smalare och smalare ju längre ner mot foten de gick. En dag sa min bästa vän, Åsa till mig:
- Nej, Erika nu är det dags för dig att få en lite coolare stil.
Hon tog mig till JC, med pengar från mamma i min väska och vi köpte nästan en helt ny garderob till mig. Det var den dagen jag köpte mina första Levi´s!

Och efter det blev jag hur cool som helst, som ni ser :)

Jag är fattig!

Idag insåg jag att jag är fattig. Ja, visst är det underbart att man får hålla på med film, det man drömt om att få göra i hela sitt liv. Men inte fan fattade jag när jag låg och drömde mig bort till Berverly Hills i våran hörnsoffa i skinn, att man i vissa stunder skulle leva på bröd och vatten.

Jag vill bli lika rik som Dylan, Kelly och Steve!

Jag har fått en iphone!

Så där ja! Då har man blivit cool, inne och lite lagom viktig. Jag har skaffat mig en iphone 4, med internet, webb - TV och Spotify. Om ett par veckor kretsar garanterat hela mitt liv kring denna hippa mobil.
Tänk om jag vetat detta när jag för si så där 15 år sedan stod i köket och ringde på vår enda telefon (De telefonnumren som jag inte kunde i huvudet hade jag skrivit ner i en fin liten rosa telefonbok).
Vår telefon var röd, gjord i någon konstig plast och när man slog numren snurrade man på en platta. Jag kommer ihåg att den gav ifrån sig ett irriterande ljud efter varje ny siffra som man slog.
Ibland svarade någon i andra änden, ibland inte. Det var inte så mycket mer med det.
Kan inte riktigt bestämma mig om det var bättre förr eller inte.

MTV Music Awards 1992

Gud vad jag var kär i Kurt Cobain

Första inlägget börjar med mode från Versace!

Mitt allra första inlägg blir en liten tillbakablick från en modevisning från Versace 92/93. När jag var en kid på den här tiden, hatade jag den här typen av kläder (Det skulle vara rock, skjortor och tovigt hår). Idag blir jag mest nostalgisk och tycker egentligen att kläderna är ganska snygga.